Crackoholic - en klätterdokumentär

En film av Jonas Paulsson & Mikael Widerberg (www.crackoholic.com)

Det är lika bra att nämna det med en gång. Crackoholic är ingen klassisk klätterfilm där akrobatiska moves, skrik och housemusik varvas för att bygga upp adrenalinnivån hos betraktaren. Detta är en dokumentär i SVT-tappning om klättringen i Bohuslän, om de klättrare som var där från början och de som klättrar där nu. Det gör filmen mer tidlös och till en given rulle i de flesta bergsbestigares DVD samling. Men även icke-klättrare kan njuta av filmen vilket gör den unik i relation till många andra filmer idag.

Jag gillar konceptet. Man sätter sig ner och blir först lite betänksam, van som man är vid att bli bombad med sekvenser och klipp. Men sen blir man skönt avslappnad och genuint intresserad av det som sker även mellan klättringen. Det känns riktigt gött att Jonas och Mikael inte försöker vara Sveriges svar på BigUp productions (King Lines), och att vi inte får se ytterligare ett porträtt av Herr Hård & Co som visar var skåpet ska stå (fast de är med:). Detta är svensk klätterfilm på svenskt vis.

Filmen börjar i ett makligt tempo med en presentation av den unge Klarström (Andreas) då han spenderar en sommar i Bohusstugan. Den här sommaren väljer Andreas att isolera sig en aning från samhället och göra sin egen grej. Bland annat agerar han mänsklig kompost och lever i princip på de rester som andra klättrare lämnar efter sig. Ingenting är förutbestämt när han slänger sig på cykeln och ger sig ut med skor och kritpåse för att soloklättra några av Bohusläns klassiker. Filmen visar ett bekymmerslöst och fritt liv långt från dygnslånga regn, cykelpunka och gröt utan sylt… Den här inledande delen sätter tonen men framförallt tempot i filmen, och avspeglar väl filmens röda tråd: friheten och den ändlösa klättringen associerad med Bohuslän, och möjligheterna att alltid vara själv på klippan.

Vi bjuds strax in på en historielektion där vi får höra profiler såsom Jan Liliemark, Lars Granqvist mfl berätta hur den fria klättringen kom till Bohuslän. En viktig aspekt i den här utvecklingen var när ”norrmännen” kom ner och visade svenskarna att det gick att falla på led! Speciellt talangfull var den då unge Hans Christian Doseth som sedermera(1984) avled i Pakistan. Som en av dagens store profiler anges Petter Restorp, och i ett led att kunna fokusera än mer på klättring har Petter och sambon Hanna flyttat till en gård i Bohuslän. Att migrera till graniten är tradition bland Bohusläns mer eller mindre aktuella profiler som många har hus eller sommarställen i Bohuslän. Även om sändandet har fått ge rum åt mer vardagliga aktiviteter med barnen så umgås man fortfarande och det sociala spelar en viktig roll. ”Fikat e ju det viktigaste”, säger Ulrika Tiegs.

Ett annat tema i filmen är utvecklande av farliga leder, vilka kan innebära skada eller död om man faller. Efter det att Rikard Ekehed satte standarden med Minaret (9-) i mitten på 90-talet får vi nu följa modige Stefan Wulf när han plockar upp stafettpinnen på den nya Dreadline. Stefans motivation kommer från lusten att lösgöra sig från ”redpoint-träsket” och helt enkelt sätta sig i situationer där man antingen sänder eller riskerar att skada sig. Då blir Stefan lycklig. Personligen kan jag tycka det är lustigt att det är just avsaknaden av sprickor (att säkra i) som blir essensen i dessa linjer.

I anknytningen till diskussionen om farliga leder låter man även profiler lufta sina åsikter vad gäller bultar i Bohuslän. Majoriteten verkar tycka att bultningen skall hållas till ett minimum och endast ske i de fall klättringen är direkt farlig (läs osäkrad) eller inte alls. Men som med mycket annat här i livet så finns det olika åsikter och Bohuslän borde vara stort nog att rymma dem alla, det är ju en del av friheten.

Tekniskt sätt är filmen bra och det är en skön balans mellan live- och berättarröster. Det är förståeligt att klättrare vill undvika smink men med artificiell ljussättning bör man nog se till att pudra sina intervjuoffer. Sen har vi ju det där med musiken: i det fallet måste avsett budskap gå före personlig preferens.

Crackoholic är alltså mer än en klätterfilm. Filmen ger en inblick i (kärleks)förhållandet mellan Bohuslän och de människor som är länkade till dess historia. Med detta följer att glorifiering av enskilda stjärnor får ge plats åt beundran för området i sig. I och med att klättringen utvecklas kommer vi kanske alla en dag att se på Bohuslän som Sveriges Yosemite. Frågan är om det innebär en tillströmning av mycket folk och de konflikter som är associerade med ett sådant skeende. Om och när så sker så kan det vara gött att slå sig ner framför Crackoholic för att påminna sig om att anledningen till att vi alla dras till Bohuslän är kärleken till graniten.

Johan Svensson

Jonas Paulsson	Mikael Widerberg