GO TO GLOBAL SITE   se es us fr za it
de ca au no
at br ru ch
gb pl nl sk
Hem | Nyheter | Videos | Artiklar | Galleri | Klippor | Gyms | Sök - Tick List | Forum | Ranking | Blogs | Kontakt | Ny Medlem
 By: Jens Larssen  | Date: 2005-09-01  | Category: Interviews    | Comment  
 8a.nu

Charlotte Durif (15) är världens bästa kvinnliga onsight klättrare någonsin. Där Belhaj och Bosma faller av pump traskar Charlotte lätt vidare. I Frankrike var hon tidigare kontroversiell eftersom man helt enkelt inte trodde på hennes onsighter. Men sedan hon har vunnit de två sista Junior VM överlägset är fransmännen numera mest stolta. Faktum är väl att Charlotte kan bli världens bästa kvinnliga idrottare alla kategorier. För närvarande ligger hon #7 bland männen på 8a's världsranking i onsigth!!!

När, hur och varför började du med klättring?

Charlotte-Durif-(2).jpg

Charlotte Durif från J-VM i Peking


När jag var nio började jag träna på inomhusväggar efter det att min pappa och bror tagit med mig på bergsbestigning - olika långa etapper med övernattning på vägg eller is. Sedan dess har jag ägnat mig åt klippklättring.

Din tränare? Träningsprogram?
Min far tränar mig och jag har aldrig haft ett specifikt träningsprogram eller lyft skrot. Min träning går ut på att klättra så många leder att jag utvecklar de färdigheter som behövs och som är anpassade efter min form. När jag tränar lär jag mig att anpassa mig till allt svårare tekniska krav. Jag tränar på några av de bästa klipporna i Europa och varierar klippor (sandsten, kalk, granit osv.), samt stilar (sprickor, överhäng osv.). Jag klättrar så regelbundet som möjligt; två dagar i veckan plus helger, och anpassar mina mål till min form, men lägger även upp ett utvecklingsschema som sträcker sig mellan höst och sommar.   

Vilken del av klättringen tycker du bäst om?
Klättring är en kreativ sport och jag tycker om de krav som klättringen ställer på mig. Det är en fullständigt galen sport som hela tiden måste förnya sig för att inte bli tråkig. Vilken nivå man än klättrar på handlar det inte om klättringstyp, eller om att vara man eller kvinna. Det handlar inte heller om ålder, utan erfarenhet.

Bästa klätterminne?
- Lägerplatserna på klippan, hängande i en hängmatta på "Croix des têtes" eller på isen i "Oisans" med min pappa och bror lärde mig att uppskatta naturen.
- Att träffa Lynn i Cantobre fick mig att släppa mitt längdkomplex.
- Chris i "Biografi" fick mig att se tävlingsdelen av sporten.
- Att klättra på så galna ställen som Kalymnos, Rodellar, Montsant eller Tarn får mig att älska naturen ännu mer.
- Att få utvecklas på så fina men krävande leder som Putain-putain, Cannibale, Féérie, Priapos, Akkelare gör att jag känner
  mig mycket privilegierad.
- Att vinna i Edinburgh 2004 fick mig att uppskatta tävlingsandan. 

Hur skulle du beskriva din klätterstil?
Jag tycker bäst om långa leder på 40-70 meter - de är som ändlösa resor. De ger mig tid att anpassa rytmen och njuta. Jag har alltid klättrat på toppen av min förmåga och föredrar on sight. För mig är upplevelsen dock alltid viktigare än graderingen. Det finns inget kreativt i att behöva jobba på en led - en klippa är ingen skoluppgift, den innebär inte bara ett tekniskt utförande, utan varje del av varje led är som en ny upptäckt. Jag älskar att läsa av en led och föreställa mig hur den ska lösas. Men min stil ställer också mycket höga krav på mig vilket lett till att det finns ställen där jag känner mig mycket bekväm: Tarn, Ceuse och La Balme. På ett sätt tycker jag att det är tråkigt att jag börjat växa ifrån dessa ställen.    

Jag är 1,60 lång men kan ändå äntligen köra riktigt svåra leder som gjorts av långa män. Jag behöver fortfarande kompensera men dessa leder är inte längre omöjliga. Det här är det andra året som jag ligger på grad åtta men jag har börjat ge mig på riktigt svåra leder på 20-25 meter. Jag är inte så förtjust i att utvecklas så snabbt, men det får vara ok. Jag hatar leder som bara är slitgöra, eftersom det ibland känns som att en svårighet bara värderas efter hur mycket man kan ta ut sig. Jag tycker att denna inställning är tråkig. 

Överlag är jag är inte bäst på de svåraste lederna eftersom de alltid förutsätter en viss dagsform - jag klarar bara av dem under vissa perioder. De förutsätter en viss "peak" och jag tror att jag ibland klarar dem tack vare några extra vågade, chansartade moves. Borde då riktigt duktiga klättrare köra en svår led två gånger i följd? Jag ser inte "avklarandet" som ett ändamål i sig. Jag vill gärna ha kvar lusten att komma tillbaka en annan gång och köra samma led, oavsett svårighetsgrad. 

Jag har ännu inte gjort så många svåra leder och jag vet inte om jag klarar 8c/9a, men om jag inte skadar mig, kommer jag en dag att lyckas med även dessa, såsom med alla andra grader som jag klarat. För närvarande är jag inte sugen på att lägga ner den möda som behövs för att klara dessa nivåer - jag föredrar att som bäst ligga på on sighter av 8a/8a+. 8b är mitt mål för tillfället, och det räcker. Ofta är det min längd som hindrar mig från att klara vissa leder som t.ex. Putain-putain 8b+, som jag nästan on sightade 2004. Ett år och 10 cm senare/längre går det ännu bättre.

Ju svårare led, desto svårare för unga att klara av den. Det är ofrånkomligt att klättrarens längd spelar roll när en kort klättrare kan misslyckas på en hel led på grund av ett enda långt move. Det finns även många, mindre svåra leder som folk inte vill klättra därför att lederna är för lätta. Detta är tråkigt eftersom dessa leder kan vara väldigt givande på andra sätt. Jag ser fram emot att växa lite innan jag ger mig på de riktigt svåra lederna och hoppas på att kunna behålla min motivation.

Dina mål?
För närvarande vill jag upptäcka fler tekniska leder oavsett svårighetsgrad som bara är roliga att klättra. 8a.nu borde ha en spalt som hette "Fantastiska leder", med inslag som "teknisk mångfald, snygga moves, svårighetsgrad, grymma grepp, bra säkring osv.". I framtiden vill jag kunna klättra olika långa, svåra leder.

Idoler?
Jag har inga idoler men jag skulle vilja uppleva de saker som en del äldre klättrare som Lynn Hill, Martina Cufar och Cathy Wagner har upplevt. En dag når jag kanske fram till Philippe Mussatos träningsstil - han är en sann visionär, helt unik. Han gör många olika långa leder kring åtta. Jag beundrar hans erfarenhet. 

Jag tycker att tjejer har en mer följsam stil än killar och kan tycka att det är fantastiskt att se en kille klättra som en tjej, med svepande, flytande men exakta moves. Jag har sett några sådana exempel under min fyraåriga karriär: Dave Grahams vrickade stil är helt galen men öppen och äkta. Med flickaktig blick kan jag även se på Chris och tycka att han är sanslöst kraftfull. Jag var faktiskt även med och bidrog till "Biografin".

Jag tycker att den nya generationen gör stora framsteg och tackar alla som jag fått klättra med under mina resor.

Fotnot: Översättningen är gjord från franska och vår professinonella översättare, Jones Belhaj, säger att vissa förenklingar i texten har tvingats göra eftersom hon använder sig av ett så avancerat och komplicerat litterärt språk. Se fransk version.

8a.nu