Anders Söderlund om bouldering, ungdomar och skador

Anders Söderlund - Bouldering, Ungdomar och Skador
(Anders är förbundsläkare och pappa till Matilda Söderlund (20), Sveriges mest framgångsrika tävlings- och sportklättrare)

Bouldering är roligt, socialt och en förutsättning till att bli en bättre klättrare. Man lär sig att läsa leder, lösa krux vilket man även har stor nytta vid repklättring. Tyvärr upplever jag, efter att ha sett en del internationella bouldertävlingar, att man i kontinenten bygger problem som utmanar balans och teknik mer än kraft och styrka. Men ibland upplever jag motsatsen i Sverige, där man bygger många ensidiga hårda moves efter varann som kräver råstyrka. Det finns klätterhallar som bygger leder i boulder och rep med samma typ av grepp hela vägen från in- till utsteg, vilket innebär en ensidig belastning för händer och fingrar. Ju svårare grad desto mer crimp och mindre grepp är också vanligt.

Jag ser två problem att ta hänsyn till i samband med boulderträning/tävling hos barn och ungdomar. Frakturer i tillväxtzonen i framförallt fingrar men även andra lokalisationer kan förekomma, samt skador i samband med fall och nedhopp från relativt hög höjd.

Det finns klar evidens att tillväxtzonen är den svagaste delen på skelettet hos individer som ej växt färdigt. Man anser att sned- och rotationsbelastning tycks öka risken för benbrott i tillväxtzonen (epifysiolysfraktur) emedan axial belastning påverkar inte risken i samma omfattning. Dock saknar påståendet evidens, men man har sett att barn under 10-års ålder som använt skivstångsträning (vilket var förekommande i forna öststaterna redan på 60- och 70-talet) på rätt sätt ej fått skador. Det finns rapporter som tyder att tillväxtzonen är känsligare för frakturer vid slutningsprocessen, det vill säga hos äldre ungdomar som avslutar sin tillväxt. I en larmrapport, som jag dock ej kunnat återfinna med som gick att finna på UIAAs hemsida för cirka åtta år sedan, varnade man starkt för bouldering före 18 års ålder. Enligt ett ryckte drabbades så många som 50 procent av det tyska juniorlandslaget av epifysiolysfrakturer i som man tror berodde på campusträning framförallt på fingerbräda. Jag har själv erfarenhet av liknande frakturer som drabbade två svenska elitungdomar. De ägnade sig i princip enbart åt boulderträning.

Skador vid nedhopp/fall i samband med bouldering är problemet som med stor sannolikhet är vanligast. I JNM i bouldering där även knattar deltog i Stockholm hösten 2011 drabbades ca 15 procent av deltagarna i de yngsta klasserna av skador framförallt vid nedhopp/fall.

Det går inte att ha förbud inom klättring men rekommendationer, råd och anvisningar. Barn- och ungdomar framförallt i de yngre åldersgrupperna bör träna under organiserade former där de lär sig säker klätterteknik genom bland annat undvika farliga fall, landa rätt, ej klättra för högt, undvika vissa grepp och rörelser med överseende av en utbildad tränare. Man skall tydligt lära ut att fingersmärta medför stopp från klätterträning, att fingersmärta hos barn- och ungdomar skall undersökas av läkare och att man är generös med skelettröntgen. Före tillväxten är avslutad skall man undvika träning på greppbräda där crimp och dynamiska rörelser ingår. Ledbyggare skall ha kunskap om skador som kan uppstå vid boulderproblem.

Jag kan inte sluta förvånas över hur vissa boulderproblem kan se ut idag med ex ett dynamisk move till slutgreppet. Det innebär ett om man missar är risken stor för ett okontrollerat högt fall. Likaså bör man kunna klättra ner för att kunna undvika höga nerhopp. Jag är övertygad att flera hopp från 3-4 meter under kort tid påverkar exempelvis ryggens tillväxtzoner såsom man visat att det sker bland yngre gymnaster som landar från sina hopp. Sker boulderträning under kontrollerade former kan man visst ha ett juniorlandslag från 15 års ålder, men då krävs kompetens och medvetenhet bland tränare och ledbyggare där träningen enligt mitt tycke bör ha karaktären av balans, teknik och uthållighet med koordinatorisk perfektionism som huvudingrediens och inte styrka och explosivitet. Det svensk klättring behöver är framför allt fler utbildade tränare.

Take care
Anders