GO TO GLOBAL SITE   se es us fr za it
de ca au no
at br ru ch
gb pl nl sk
Hem | Nyheter | Videos | Artiklar | Galleri | Klippor | Gyms | Sök - Tick List | Forum | Ranking | Blogs | Kontakt | Ny Medlem
 By: Jens Larssen  | Date: 2008-01-14  | Category: Interviews    | Comment  
 8a.nu
Jag vankar sakta fram och tillbaka med min svårt sjuke son, Daniel 7år längs avdelning Q82 på Astrid Lindgrens sjukhus. Efter snart ett halvår, 7 dagar i veckan inom sjukvården känns det fortfarande overkligt. Tankarna far runt i huvudet, vad hände?, kunde vi gjort annorlunda?.Ångesten trycker hela tiden som en klump i bröstet.
Vi var på en fantastisk tält, bad, klätter och upplevelsesemester längs Norrlandskusten och hade kommit upp till bodö i Norge. Barnen var pigga och glada, de gillade campinglivet.Efter några dagar fick Daniel hög feber och kräktes i tältet. Vi var inne hos läkare efter ett par dagar för att kolla att det inte var någon bakterie. Han blev bättre och vi for vidare mot Lofoten. Han blev där snabbt sämre och vi var iine hos läkare igen. Nägra timmar senare fick han en kramp och blev inte längre kontaktbar. Ambulans till sjukhus och vidare ambulansplan till Tromsö Universitetsjukhus. Befarad hjärninflammation, Enfecalit. Han blir nog helt bra inom några veckor trodde de där. Efter en vecka låg han fortfarande i koma med anfallsaktivitet hela tiden. Vi blev hemsända till Astrid Lindgren med ambulansplan. Där fann man inget annat trots ytterligare diverse undersökningar.
Efter 2,5 månader i koma kom han äntligen ur respiratorn med tillräckligt få kramper.
Fem försök tog det, det segaste fallet på Astrid Lindgren eller Sverige på de senaste 30 åren. För alla läkare var det ett mirakel att han överlevde.  
Nuläget. Han äter själv, andas själv och har fin motorik i armarna. Han har små frånvaroattacker dagligen och pratar inte mycket. Benen har sakta börjat röra på sig.
Framtiden? Läkarna har förstås ingen prognos för framtiden i detta svåra fall. Vi och läkarna hoppas förstås att han skall få bli så frisk att han kan leva ett liv utan assistenter, sjukvård och beroende av föräldrar. Det kommer att ta år av rehabilitering innan man vet något.
Vi i övriga familjen mår förstås dåligt med diverse psykiska och fysiska åkommer. När man drabbas av en sådan här händelse får man förstås en annan syn på livet. Klättringen känns inte så motiverande och viktig längre. I nuläget motionerar jag två dagar iveckan på klätterverket och jag vet inte om tid och lust kommer att innfinna sig till våren.  
Jag vill ägna en tanke på alla svårt sjuka barn och ledsna föräldrar jag träffat och kommer att träffa under denna tid. Det finn s alltför många svårt sjuka barn i denna värld. Sen vill jag tacka alla klättrare och vänner som hört av er under denna såra tid även om jag inte orkat svara. Det värmer i själen. Ett stort tack till mina sponsorer, C2 Vertical Safety, High Sport, Klätterverket och Hilleberg.
Gott nytt klätterår och tack till alla.
Johan Luhr
8a.nu