30 December 2011

Belhaj filosoferar om klätterlivet

Då min gamle polare och coach Jens har legat på mig att jag skulle rapportera lite grejer samt frågor från flera varför jag inte är lika aktiv på 8a.nu kommer här lite tankar kring min klättring i dagsläget. Det är ingen genomtänkt avhandling (även om det kanske framstår som det!) så jag hoppas att detta inte kommer att provocera någon, utan ta denna text som nått högst lättsamt:

När jag började med klättring för ca 20 år sedan handlade det för mig bara om att komma ut och klättra -jag visste egentligen inte vad "klättring" var... Det var också ett uttryck för frihet, att göra något som jag själv älskade och ingen annan bestämt. Det kändes som den mest naturliga saken att göra helt enkelt.
Men som med alla etablerade former så drogs jag snart in en värld av regler (kan vara praktiskt), grader (också användbart i uppenbara situationer: välja rätt led för rätt ändamål på klippan), tävling (kan vara mäktigt när en bra atmosfär och energi skapas som ex. på en musikkonsert) osv.

Jag har verkligen inget emot detta men med åren som gått har jag försökt att söka mig tillbaks till mina rötter, fokusera mindre på prestation (i form av) grader, tävling (och just tävling kan ju dyka upp även utanför en arrangerad tävling, tom när man bara är inomhus och tränar. Detta leder in mig på ett litet sidospår: I få sporter förväntas det att man ska prestera 100% tom vid varje träningstillfälle!) osv. Alla de nämnda delarna kan vara intressanta men när jag ser på hur delar av communityn ser ut över världen idag så har just dessa saker fått allt större fokus.

Av denna anledning har jag försökt tona ner de "grader" jag klättrar varför ex ett scorecard kommer lite i kläm. Jag klättrar ju för min egen del, därför känns det konstigt att basunera ut och rapportera nyheten att jag gjort en led så fort jag kopplat ankaret. Det är alltid folk som frågar mig vad dvs vilka grader jag gjort men jag hoppas att jag även på andra sätt kan inspirera genom att berätta om själva upplevelsen istället, visa bilder osv, på mitt sätt. Så som så många klättrare, musiker och allhända levnads/konstnärer inspirerat mig. Samtidigt är jag väl medveten om min roll som professionell klättrare. Ibland är det läge att rapportera vissa specifika leder och prestationer, en bra balans är att eftersträva.

Graddiskussionen ska jag inte dra upp här, förutom att vi inte bör ta detta på för stort allvar. Detta vet alla redan men i praktiken funkar det långt ifrån så grader är och förblir något ganska subjektivt, en fiktion och förhoppningsvis en hjälp att, åter igen, välja rätt led för rätt ändamål när vi är ute och klättrar. Ska jag gå på grader så gjorde jag ex 8a+ OS tidigare än jag trodde då leder graderas upp (och ner) men leden i det här fallet är den samma (dvs det har inte blivit "hårdare" egentligen)! Hur kan jag göra 8b OS när inte kan dogga 8a'n intill! osv, osv, osv Detta blir jag inte klok på och således inte värt att lägga för stor vikt vid.

Vad det gäller de olika genrerna i klättring så har även detta dragits till sin spets tycker jag. Jag började som klättare och då främst trad (då det i princip var det enda som var fanns i GBG då). Numera mest sportklättring av den enkla anledningen att jag får mest klättrat på detta sätt (kan bero på att jag är för osmidig med mitt rack!) men kör givetvis också bouldering, trad, storväggar och fortfarande tom tävling om det är rätt läge. Det är ju det som gör klättring så unikt och kul, så många former att blanda med, som är olika fast ändå inte.

Det är inte direkt så att jag letar utan hoppas att den ska komma till mig: en jävigt hård och komplex -men framförallt fin led (dvs tillräckligt bra för att det ska vara värt att lägga den nödvändiga tiden) som kommer att sätta mina 20 år av erfarenhet på prov. Men detta innebär inte finalen utan snarare starten. Dessa första 20 år ser bara jag som en början: de fetaste pressen tror jag ligger framför mig, likaså de mäktigaste lederna. Jag har klättrat över 600 8a eller hårdare i 30 olika länder. Det är ingenting, min polare Dani har gjort över 2500!

Precis som i kampsport så utvecklas man hela tiden i klättring, det finns liksom ingen slutlig nivå och som en gammal zen munk berättade för mig häromsistens; han hade först de senaste 2 åren av sitt liv upplevt sann zen dvs den ultimata klarheten 2 ggr Det finns fortfarande mycket att lära, förstå och uppleva i klättring.

Sedan så har jag lovat att göra en liten performance resumé av året som gått. Det är inga "världsnyheter" men det har varit många otroliga leder runt om i världen och lite mer bouldering än vanligt. Som vanligt ett 100-tal 8a eller hårdare (om de håller graden upp eller ner kan jag inte uttala mig om) varav 4 st 8c+, minst lika många 8c, flera 8b OS, 8a trad osv. Har även försökt dra mitt strå och satt upp nya turer vilket inte alltid verkar ha varit så uppskattat. Över 10 boulders 8A eller hårdare varav 3st 8A+ och nu senast 8B i Japan vilket var en ny typ av utmaning och tog sin tid att realisera (inte kanske just graden men denna höga svårighet, 3e dan kallas det i Japan tror jag)

Vad är då drivkraften och essensen? Jag vill kunna ha ett så stort urval som möjligt och klättra de bästa lederna, också därför är det gött att inte begränsa sig till en genre. En bra linje är en bra linje oavsett boulder, trad osv. Essensen är att pressa mig på (om vad som ibland verkar som bortom) min gräns. Jag har mest kört OS men har mer och mer börjat intressera min för RP då jag på ett sätt kan pressa mig ännu mer. Samtidigt så är det mäktiga med OS att man inte vet, agera instinktivt och fort som fan i stunden, vilket ger dessa press ytterligare dimension.

Jag gillar klättring som sport då jag gillar att träna och utmana mig. Ibland klättrar jag tom leder för deras svårighet, för att det är en utmaning. En led som "passar dåligt" är många gånger de största utmaningarna även om de uppenbarligen ger dåliga resultat gradmässigt. Men det finns också ett helt annat perspektiv. Klättring kan vara en form av meditation, ett perfekt sätt att få spendera mycket tid ute i naturen. Att resa med klättring, se nya platser och kulturer, träffa olika människor är det som gör klättrandet fulländat. Livet och universum är oändligt, klättring har dels blivit ett sätt att försöka förstå mig själv om min omgivning".

Och med allt detta vill jag avrunda. Att skriva så mycket om sig själv som jag gjort ovan verkar ju som att jag tar mig själv på ganska stort allvar när jag predikar motsatsen. Att hänge sig åt klättring a muerte kommer inte att lösa några världsproblem, kanske inte ens mina egna (?) och vart ville jag nu komma med detta? Förutom att försöka vara ödmjuk och öppen för att det finns flera sätt att förhålla sig till klättring och hitta sin egna väg, vet jag inte riktigt. Jag får återkomma från min dödsbädd med min slutgiltiga slutsats -men förhoppningsvis tidigare! Gott Nytt 2012!

0 comments

Favorites